Helena Bross

Jag har faktiskt haft en "kändisrektor" en gång. Nämligen Helena Bross, ni vet författaren. Satt hemma med sjuk 4-åring som uppmanade mig gång på gång att läsa "Hemlig kompis" som Helena har skrivit och jag bestämde mig för att skicka henne en hälsning och berätta om hur barnen tjatar om hennes böcker. Fick svar på en gång. Sånt värmer!!! Vi har väl inte hörts av på 10 år eller nåt!!
Helena har faktiskt skrivit om mig i en av hennes krönikor, 1998, och det gör mig lite stolt!! Jo, det var snällt skrivet:-)
Tänkte saxa ett citat:
Vi kommer in i handlingen när Helena har fått gå in i min klass för att jag kört i diket (ja, ja, det var halt!) De jobbar med egen planering och det är tyst och lungt i klassenn.

" ...plötsligt ser jag tre snöiga pojkar stampa av sig i kapprummet. Kommer de försent eller har de passat på att gå ut och leka när ingen fröken var där. Jag kliver över skor och bandyklubbor ut i kapprummet och frågar var de hållit hus.
De stirrar förvånat på mig.
- Vi har ju haft religon, säger en av dem. En annan viftar med ett stort rullmåttband, som om att det skulle få mig att begripa mer.
Nu är det min tur att bli förvånad. En kort sekund undrar jag om de driver med mig men det ser inte så ut. De har verkligen, på något sätt, haft religon ute i snön med hjälp av ett måttband. De visar mig pappret. Det handlar om Noaks ark. Uppgiften är att mäta upp storleken på arken som var 150 meter lång och 25 meter bred. Sedan skulle de titta uppåt trädkronorna och föreställa sig höjden 15 meter. Arken var byggd i tre våningar.
När de fått måtten klara för sig skulle de diskutera om de trodde att det verkligen rymdes 5000 djur där i arken.
De är därför de pratar så i kapprummet.
Två av dem tror absolut att de 5000 djuren ryms, men inte den tredje. De frågar mig vad jag tror. Men jag har svårt att tro en lång stund. Först måste jag stå och titta ut och fundera över storleken. Under tiden pratar de vidare:
- Okej då, säger den tredje. Det fick kanske plats 5000 djur. Men då var det pissmyror.

Just som de tre pojkarna fått av sig kläderna, blir det rast. De klär på sig igen och går ut till sin osynlig ark och pratar vidare, "Kan detta verkligen ha hänt? Skulle det fungera med så många djur på en båt?" undrar de.

Jag återvänder till mitt rum. Bland alla frågetecken i mitt huvud finns nu ännu ett. Jag sparar uppgiften. Då och då tittar jag ut i snön och tänker på Noaks ark"
Skrivet i lärarnas tidning 7/98

Jovisst hade jag mattetakterna i mig redan då:-) Hur man än vrider på sig så har man alltid ändan bak!!!